Reflektioner kring en inhuman flyktingpolitik
Stefan Strömberg:
”FLYKTINGDEBATTEN – ETT SAMTAL DÄR SOLIDARITET TYCKS VARA BANNLYST
Jag börjar tröttna på riktigt nu. Alldeles oavsett om det är seriösa program på radio eller mindre nogräknade tidningars svarta rubriker, är det samma sak: ”Flyktingproblemet” är ett problem för mottagarländer som Sverige, inte för de som tvingas fly krig, förföljelse, svält och naturkatastrofer.
Hur kunde det bli så?
När dog solidariteten?
Volymmålen som diskuterar nu tycks mig helt absurda. De rimliga vore väl ändå att prata vilken slags global politik som måste till för att färre människor ska behöva fly…
Ingen människa vill fly. Det gällde de svenskar som drog västerut när fattigdom och hunger var vanligt också i vårt land kring förra sekelskiftet. Det gäller också de människor som knackar på vår dörr i dessa dagar. En dörr som förses med allt fler lås.
Varför ställer inte en enda journalist frågan om varför vi fortsätter med vapenexport till diktaturer som krigar i Jemen? Det land där – enligt FN – den värsta humanitära krisen i världen pågår. Om vi nu ska prata volymer, vore det väl rimligt att prata om hur många färre som skulle behöva fly, eller sitta i flyktingläger, om kriget upphörde och vi på allvar bidrog med mat, sjukvård och andra förnödenheter istället. Jag vet inte om det är dumhet eller egoism, men fruktar att det är en kombination av båda, att vi agerar så kortsiktigt, så destruktivt.
I mina öron ringer fortfarande gårdagens samtal med den chilenska ambassadören. 600 000 flyktingar, i första hand från Venezuela och Haiti, tog hans sydamerikanska land med 18 miljoner invånare emot under 2019.
Och Sverige då?
Många fler skulle man ju kunna tänka sig med tanke på tonläget i debatten.
21958 var det som sökte asyl här. och även om den chilenska siffran kanske är grovt tillyxad säger det en hel del om proportionerna. Jag tycker det är ynkligt. Nästan 30 gånger färre alltså…
Ännu en gång återvänder jag till Martin Luther Kings kloka och talande ord: ”Människans förhållande till det normala är alltid detsamma. Det är det normala som förändras.”
I vårt en gång solidariska land är det numera egoismen som är det givna i förhållande till omvärlden. Vi tar det för givet att vi ska ha det bättre än andra. Att vi ser flyktingar som ett problem för oss själva i första hand och inte för de som flyr är bara ett av många tecken på det.”