Detta är en förkortad version av ett kapitel ur en kommande bok om kriminalpolitik av Gunnar Bergström.

Ingen som öppnat en dagstidning eller följt nyheterna på radio och TV har kunnat undgå nyheterna om nya skjutningar, ofta med dödlig utgång. När detta skrivs i januari 2022 kan vi summera 2021.  46 personer dödades i skjutningar under 2021.  115 personer skadades. Även sprängningar mot fastigheter har ofta förekommit i nyheterna. Under 2021 ägde 79 sprängningar rum. Till detta kommer 69 förberedelser och 10 försök till sprängning.

Detta har skapat begripliga och starka reaktioner. Delvis bygger dessa reaktioner också på en missuppfattning om brottslighetens utveckling över huvud taget. En del brott minskar, medan andra brott ökar. Genom att göra olika urval ur statistiken kan man plocka siffror som passar den verklighetsbild man vill förmedla. Man kan visa att brottsligheten i vissa avseenden är oförändrad eller minskande om man väljer ”rätt” data. Man kan påvisa en allvarlig ökning om man betonar andra siffror.

Det går att betona olika saker, plocka ut de siffror som passar och därigenom presentera olika världsbilder. Det finns de som hävdar att det skett en omfattande ökning av brottsligheten och de visar upp siffror som tyder på det. Det finns andra som beskylls för att förminska allvaret i det som ske genom att peka på siffror som faktiskt tyder på att kriminaliteten, med undantag för skjutningar och sprängningar, faktiskt minskar. Graferna nedan och de siffror de redovisar är ett försök att ge en korrekt bild av hur det ser ut. Det finns en alarmistisk tendens hos en del debattörer, främst på den högra sidan av den politiska skalan, som vill hävda att utvecklingen är så allvarlig att vi måste överge gamla etablerade principer i rättsstaten för att möta den utvecklingen. I den andan har det kommit förslag om proaktiv mobilavlyssning av människor som inte är misstänkta för brott, om visitationszoner där polisen kan stoppa och visitera en person utan annan orsak att hen befinner sig på en viss plats, om anonyma vittnet, om kronvittnen som kan vittna mot andra för att själv få strafflindring och om omvänd bevisföring som innebär att samhället kan beslagta personers egendom om de inte kan redovisa hur de införskaffats. I samma anda har man föreslagit betydande straffskärpningar för en rad brott utan att kunna påvisa forskningsstöd för att det skulle vara effektivt.

På motsatta sidan av den politiska skalan finns det de som inte velat se allvaret i den ökning av kriminaliteten som ändå skett, och framför allt inte allvaret i utvecklingen. ”Vi såg det inte komma” uttryckte dåvarande statsminister Stefan Löfven i en intervju i Agenda i november 2019. Då hade många debattörer och socialarbetare slagit larm länge. I samma andra har partier på den vänstra sidan motsatt sig riktade insatser mot kriminaliteten. Man har inte förstått att när man kriminaliteten blivit en livsstil så krävs särskilda insatser, utan man har tänkt sig att ett mer allmänt socialpolitiskt arbete ska räcka. Man lovade exempelvis den drabbade stadsdelen Järva en särskild insats, men det löftet drogs tillbaka. Man ville ha ”en bredare inriktning än att bara fokusera på åtgärder mot minskad brottslighet”^⁠1   som dåvarande samordningsminister Ibrahim Baylan uttryckte det.   Den ursprungligen utlovade nationella samordnare som skulle tillsättas för att stärka arbetet med bland annat avhoppare från kriminalitet blev en webbplats och en utredning.

Det har också funnits en tendens på den vänstra sidan av den politiska skalan att vilja prata om annat.  Det är det som ibland kallas ”what aboutism”. Whataboutism innebär att man bemöter kritik genom att flytta fokus till brister inom andra områden. Man har med rätta i sak, pekat på högerns ointresse för de betydligt högre dödstal som gäller arbetsplatsolyckor där dödstalen är ungefär samma som för skjutningarna, och arbetsplatsolyckorna är 2019 66 000 stycken. Det är bara svårt att se att diskussioner mot det ena, kriminaliteten, ska påverkas av att en politisk inriktning är svalt intresserade av det andra, arbetsmiljön.  Båda sakerna behöver åtgärdas.  Högerns ointresse för arbetsmiljön bör påtalas, men inte i motsättning till arbetet mot kriminaliteten.

Det har också funnits inslag där man missar de ringar på vattnet som kriminaliteten innebär för de som lever mitt i den. Jan Guillou skriver i en krönika

Ungdomsligorna i Stockholms förorter har under de senaste fem åren dödat 98 människor, i huvudsak sig själva och i några fall personer som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt och blivit ”kollaterala förluster”, som det heter på amerikanskt militärspråk. Det är förvisso bekymmersamt och än mer tragiskt. Men det är knappast något som ”lamslår allas våra liv”. Våra förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet. (Aftonbladet 19/12-21)

Guillous tes, att den politiska högern använder brottsligheten för att driva fram en politisk agenda, är korrekt. Det är heller inget fel på Guillous siffror. Vad han missar är hur kriminaliteten påverkar omgivningen på ett annat sätt än fallolyckor. Så problemet kan inte bara beskrivas i form av antal döda. Denna typ av livsstilskriminalitet som skjutningarna är en del av drabbar inte bara de som beskjuts utan de anhöriga och hela det omgivande samhället.  Till bilden hör en omfattande drogförsäljning, utpressning mot affärsidkare och stöldraider mot butiker. Dessutom har kriminaliteten i en del områden tagit sig in samhällets myndighetsutövning och i politiska organ.  Kriminaliteten skapar en otrygghet och driver fram ett samhälle som väldigt få önskar. I vissa av de utsatta områdena har en en rättsskipning växt fram som äger rum helt vid sidan av den ordinarie rättsapparaten. 60 % av de boende i de så kallade utanförskapsområden anger brottsligheten som det mest negativa med området.  Man kan inte bemöta den politiska högerns världsbild och människors oro för sin säkerhet genom att prata om ett annat fenomen, fallolyckor.

Den politiska högern har i stället en benägenhet att utmåla samhället som i fullständigt förfall och att betona och förstärka vad som sker. I en insändare i Wall Street Journal förklarade Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson att:

”Landet (Sverige) har tagit emot 275,000 asylsökande, många utan pass, och det leder till upplopp och brott” (Wall Street Journal februari 2017)

Det ingår i den politiska högerns dagordning att starkt beskriva kriminaliteten som ökande och att det beror på invandringen.

”Brottsligheten har blivit både grövre och mer utbredd. Brott drabbar fler och brottsligheten har totalt sett blivit mer skadlig. Brottsförebyggande rådets undersökningar visar att allt fler i Sverige utsatts för brott de senaste åren.” (Fredrik Kärrholm, kriminolog, polis och kandidat till riksdagen på Moderaternas lista, Kvartal 6/10 2020)

För att visa på hur olika man kan se på verkligheten kan vi jämföra med vad Jan Guillou skriver om samma sak.

”Den allmänna våldsbrottsligheten och ”brott mot person” sjunker sen fem år tillbaka i den svenska brottsstatistiken. Det är inte en åsikt. Det är slutsatsen av belagd kriminologisk forskning.” (Aftonbladet 19/12-21)

Hur ser verkligheten egentligen ut?

Totalt sett ser det ut enligt följande: Under 2021 anmäldes cirka 1,47 miljoner brott, vilket var en minskning med 84 400 brott (−5%), jämfört med året innan. De kategorier som minskade mest var stöld- och tillgreppsbrott samt bedrägeribrott. Den kategori av anmälda brott som ökade mest i antal under 2021 var brott mot person (+2 %).

För de flesta brott kan man se en nedgång. Det som mest debatterats är det dödliga våldet. Här ser siffrorna ut som följer:

Dödligt våld

Antal konstaterade fall av dödligt våld, totalt samt uppdelat på brottsoffrets kön1. Uppgift om kön finns tillgänglig från 2011.  Källa Brå.

Här kan man se en kraftig ökning och den beror helt på skjutningarna. Övrigt dödligt våld minskar. Det dödliga våldet har minskat jämfört med början på 90-talet, då vi hade det högsta antalet i modern tid. Men från 2012 har det skett en ökning.

Verkligheten är alltså att brottsligheten i huvudsak måste sägas minska och att den som i allmänna ordalag talar om en ökning inte har rätt. Men det finns en komplicerande bild.

Att bedöma kriminalitetens allvarlighetsgrad

Det har påtalats att statistiken kan användas i olika syften och med olika urvalsprinciper. Ett problem är enligt många kriminologer att man räknar en mängd brott utan att ange hur allvarliga brott man talar om så kan till exempel ett mord och ett förtalsbrott ge samma utslag i mängdstatistiken.

För att ge annan bild där olika brott har en modell utarbetats för att skatta olika brott utifrån hur grovt och allvarligt brottet är. Detta har fått namnet brottsskadeindex. Den ursprungliga idén kommer från England och försök har gjort även i Danmark. I Sverige pågår ett arbete med detta vid polismyndighetens nationella operationella avdelning, NOA. Pådrivande har även Fredrik Kärrholm varit. Kärrholm är också polis, men även kriminolog. Han publicerade 2020 boken Gangstervåld, som förespråkar omfattande straffskärpningar för många brott, och som till och med hävdar att det finns människor som inte går att rehabilitera.

Brottskadeindexet ska alltså värdera olika brott. Men vem ska göra de värderingarna?  I vissa sammanhang har domare tillfrågats, ibland åklagare och även allmänheten.^⁠2 Men värderingar varierar mellan kulturer och över tid.

Det finns invändningar, men har också visat på intressanta resultat. Om man värderar brott efter en skala kan man göra en analys som visar tendenser – om skalan är rimlig. I föregångsversionen i England sattes mord till exempel till värde 122 och snatteri till 1.

Om man letar efter utsatta platser (kallas ofta ”hot spots”) kan man se att en plats där det sker mängder av snatterier får ett högre värde där ett enda mord ägt rum. Man kan identifiera riskabla platser och riskabla tidpunkter. Man studerade med brottsskadeindexet Operation Rimfrost, polisens specialinsats mot gängbrottslighet i Malmö slutet av 2019 och början av 2020.  Då kunde man se att brottsligheten faktiskt minskade.^⁠3

Samma brottsindex visar på en ökning av kriminaliteten över en längre tidsperiod – om man mäter från 1970-talet. Flera invändningar mot indexet har rests, men även skeptikern Jerzy Sarnecki, professorn i kriminologi, håller med om att det är viktigare att mäta hur skadlig brottsligheten än att bara räkna antal brott.^⁠4

Vi kan alltså i statistiken finna stöd för olika uppfattningar om hur det ser just med brottsutvecklingen. Det finns en fara i all rapportering och i alla debatter att författare och debattörer bara rapporterar de fakta som passar den bild man vill presentera och undviker att nämna fakta som talar mot den tes man driver. Det brukar kallas ”körsbärsplockning”. Sådant förekommer definitivt i den kriminalpolitiska debatten och ingen sida på den politiska skalan är utan skuld. Mitt förslag till sammanfattning av fakta är:

Man kan av brottsstatistiken utläsa att brottsligheten överlag har minskat under 2000-talet. Tittar man över en längre tidsperiod har brottsligheten ökat vad gäller grövre brottslighet. Den allra grövsta brottsligheten, dödligt våld, har ökat sedan 2012 och det beror helt på de så kallade skjutningarna.

---

¹ Ibrahim Baylan Riksdagen svar på fråga 2016/17:542). citerad i Wierup 2020)

² Forskning och framsteg 17/9 2020

³ Kvartal 15/10 2020

⁴ Kvart 15/10 20

 

Uppdaterades: 02 jun 2022